Styggforsån skyndar mot söder, gräns mellan bygden i öster och omarken i väster,
till vars skogsskiften många stigar gå från ån. Vid en av dem växte förr en enastående
märklig gran, 4 1/2 m. hög, med 1,20 meters omkrets på halva höjden, naken stam upp till 4 m.,
och där gingo alla grenarna ut från nästan en och samma punkt, ovanom dem var det bara en
tjock knut på stammen, ingen topp. Grenarna hängde runtom ner bågformiga, en del över 5 m.
långa, den grövsta 6 1/2 cm. i tvärmått; de nådde ända till marken och bildade liksom ett
tält med två portar, skogsstigen gick mitt igenom det täta gröna valvet; men man borde ej
gå därigenom, då blev man vill och kunde ej hitta hem.
En lymmel till karl, som hade ångsåg i Ovanmyra (nu flyttad ner till Ensen),högg granen för
ej länge sedan, den stod på hans skifte - ett fullständigt onödigt och oförklarligt dåd, den
ligger där ännu torr och på god väg att murkna.
- Ån kröker och ringlar - där ligga såg, kvarn och tegelbruk - och så gör den en stor
krok åt väster genom Wästanå by (Westhanå 1548), omkring ett tjog gårdar, varav tre på södra
sidanom ån, de övriga på norra och västra; en del uppklättrade högt på skogsbacken med vid
och vacker syn över ådalen och de sydliga byarna, främst Ovanmyra rå den mäktiga odlade
välvningen öst om dalen. Härifrån går över Masbuängarna skogsvägen till östbjörka,
närmaste Rättviksbyn - dess åbors gamla kyrkväg till kapellet.
Wästanå har enda midsommarstången i Boda, rätt enkel, med sexuddstjärna, ett pilpar
och för ovanlighetens skull en vit fisk i toppen i st. f. tupp. Förr hade de flästa
byar majstänger; men när cyklarna kommo i bruk, började ungdomen rulla ner till Rättvik
eller ända till Leksand midsommarafton. Också ett prov på hur nutidens bekvämligheter
utrota allt fästligt och vackert i den gamla bygdekulturen! - Majstången här står på
en kulle, omgiven av ån och gårdarna, av vilka några ha lite gammaldags trevnad och god
stil bevarad, särskilt en och annan förstukvist. Skägg Anders hade en fin sådan, den är
riven, men Sparvgårdens med bukiga plankstolpar är kvar, likaså
Brändgårdens (förr Annikas) med svarvade rundpelare och i gaveltrekanten
L. H. S. L. E. D. 1866 (Lars Hansson, Lisbet Ersdotter) samt en prunkande blomkrans däromkring
- d. v. s. nu är färgen bleknad, men bokstäver och siffror kunna alltjämt läsas i relief.
Kanske var målningen ett verk av gamle Masgubben.
Ett gammalt herbre står ock på sina ben, med 1699 över dörren, tillhörigt Vål Olof Olsson,
likaså Skägg Anders smedja med torvtak och små rutor, som dock tyvärr nu mistat sina fina
blybågar. - Och på de jämna gärdena sör om ån ligger Pellgården
med större, utmärkt prydliga röda hus i fyrkant samt en bit därifrån två herbren bredvid
varann, breda och stadiga som om de vore den myndige husfadern själv och hans vördiga fruga.
Rakt öst om Wästanå ligger Solberga kring Rättviksvägen, sydligaste byn i Boda, med 17 gårdar:
Thos, Pers, Hoppers, Ståls (soldatnamn), Löfås (förr Skarp), Stöter, Spåmans,Ström, Svensk,
Nygårds, Torrångs (uttalas nästan Trångs), Mases, Pell (kallas Pellmases), Jones, två
Laggargårdar (uttalas Låggör). Kanske allra trevligast är Torrångsgården, röd tvåvånings
manbyggnad med en tät lövsal av humle kring förstukvisten; men den gamla fasta inredningen
är tyvärr flyttad till Hållbergets fäboställe.
- Från gården har man en vacker tavla
inför ögonen: skogsdalen och bergmuren bortom den och övre Gärdsjö, Blecket och Lisskog
däruppe i höjden.
- Till gården leder en lång smal aspgata frän vägen, höga konungsliga
träd. Under dem låg förr några gamla fäbostugor; socknens byar voro ursprungligen Rättviks
fäbodar, det hörs på namnet Boda, och Solberga var första och äldsta byn (1508 nämnes Oluf
pederson i Solberga, 1548 Soolbergha) därifrån skedde utflyttning väst om ån och ovanom myran,
det vart Wästanå och Ovanmyra.
