Karta över Boda socken	Byvägen	Bykarta från 1800-talet
Västanå LOKALT INTRESSE, A Boda socken, Ovanheds fjärding Beskrivning Mindre by i kuperad terräng belägen mot skogskant åt väster. Numera tar byvägen slut här, i äldre tid utgick byvägen över skogen mot Östbjörka från Västanå. Bebyggelsen är uppdelad i två täta klasar samt spridda gårdar söderut. Ett par gårdar har väl bibehållen karaktär, flertalet är mer eller mindre utglesade och manbyggnaderna ombyggda. En gård med ålderdomlig grå parstuga står obebodd. Åker och äng i hävd ligger företrädesvis öster och sydost om byn. Några fritidshus och någon villa har tillkommit. Historik I den äldsta skattelängden 1539 uppges 4 nominati för "Vesthanå". Hjälpskatteregistret för Älvsborgs lösen 1571 redovisar 5 nominati liksom skattelängden för samma år. Mantalslängden 1668 anger 8 nominati, Holstenssons samtida karta har 7 gårdstecken väster om Styggforsån och en gårdsmarkering nära bron öster om ån. 1750 uppvisar mantalslängden 16 nominati, 1820:21. Från 1888 driver Annikas Erik Olsson en diversehandel i byn. K E Forsslund antecknar att Västanå omkring 1920 var den enda byn i Boda som hade majstången kvar, i alla andra byar var seden med majstångs resning avlagd. Västanå bestod då av ca 12 gårdar. Värdering En by med små men relativt täta by klasar i skogskantsläge vid ändpunkten av en välbevarad byväg med ålderdomlig sträckning. En miljö av stort allmänt och kulturhistoriskt intresse, där ett bevarande är angeläget.

Byvägen Byvägen mellan östbjörka och Västanå är ett bra exempel på en väg som till största delen undgått omläggning och breddning.Byvägarna är de äldsta verkligen anlagda, inte bara uppgångna vägarna. De var byggda för kördon och löpte inom och kring byn till bybornas ägor och nyodlingar. Vägar av samma typ och rimligtvis yngre upptogs också överallt mellan byarna. Kyrkvägarna utgör ett utekrande system av vägar från alla byar som sammanstrålar vid sockenkyrkan. Vägar som sträckte sig utanför socknen, vilka användes för foror av olika slag och överhetspersoner såsom präster, köpmän osv vilka måste kunna ta sig fram i tjänsten, var i äldre tid främst vintervägar. Man undvek tunga transporter eller att färdas långa sträckor sommartid, såvida man inte ville rida. Sommarvägar som bekvämligen kunde befaras med vagn kommer i allmänhet till stånd först under 1700-talet.